Fick reda på idag att min fina Voodoo inte längre finns. Det kändes som ett slag i magen. Jag har bara grinat och grinat och inte förstått att det är sant. Han fyllde 14 i somras, hur är det möjligt att han kan vara borta? Ingen anledning är tillräcklig och jag är så grymt besviken över att inte ha fått förfrågan om att köpa tillbaka honom då jag hade gjort det utan att blinka ens. 

 

Världens finaste ponny som lärt mig allt jag kan, som jag har ramlat av miljontalsgånger, som jag har skumpat runt på utan varken sadel eller träns, som litat på mig till 100 % och jag likaså när vi hoppat över stenmurar och stockar vi funnit i skogen, galopperat i meters djupsnö eller på ängar där gräset nått lika högt som vi. Vet inte ens vart jag ska börja och kan aldrig skriva tillräckligt för att visa hur mycket vi delat tillsammans och vilken stor del av mitt liv min vackra prins varit. Det gör så ont i mig att veta att han inte finns längre. 

 

Det fanns inte något ont i den hästen, bara en jävla massa vilja. Och så mycket som vi åstadkommit även om vi kanske mest flängde runt i skogarna så var det den bästa och lyckligaste tiden i mitt liv. Jag hoppas att himlen är full utav gröna ängar så du kan äta hur mycket du vill tjockis... Det var meningen att jag skulle köpa tillbaka dig när jag blivit "gammal" nog, tänkte alltid när jag var liten att när jag var runt 25 och kanske ville ha barn själv då skulle jag köpa tillbaka dig och låta kidzen lära sig på min egna läromästare. Hade räknat ut att du bara skulle vara 19 år vilket inte är så mycket om hästen är frisk osv...

 

Nej orkar inte prata om detta mer, tårarna strömmar bara ner. Vila i frid busfrö!